måndags funderingar

Är melodifestivalen slut nu? Har för mej att jag läste det nånstans, och jag har inte sett ett enda avsnitt.. fast jag lider inte av det, jag tycker bara att det är tråkigt. Har aldrig följt melodifestivalen, och kan inte tänka mej själv sitta där och följa den heller. Jag är inte så mycket för tv-serier egentligen, men det kanske är för att jag ändrar uppfattning om allt varje dag. Så att.. det som är intressant ena dagen, är helt bortblåst andra dagen. Så kan det vara ibland.
Igår såg jag på film med familjen, och låtsas kusinen. Vi såg Bron till Terabithia, typ en fantasy. Dom tar ett rep och åker över en å i en skog, också när dom är på andra sidan så leker dom att dom kommit till ett annat land. Ett land där dom härskar, typ. Och dom ska rädda nån tror jag. Det känns så sorgligt när jag ser såna där filmer, för det är då jag kommer på att jag är på väg att bli stor liksom. När jag var liten ville jag aldrig bli stor, det ville jag inte i sjuan heller. Det vill jag väl inte nu heller, nu vill jag bli liten igen. För det är så jobbigt att vara 14, antingen är man för stor eller för liten. Och det är så många känslor man måste ta hand om, man vet inte vilka man ska lita på eller nånting. Också måste man börja fundera på vad man vill göra av sitt liv. Det har jag funderat mycket på dom senaste veckorna, ända sen jag slutade i teatern tror jag. Eller nja, jag har väl alltid funderat på det, men extra mycket nu på senaste tiden. Lite små läskig, för idag så stod det såhär i mitt horoskop "Du längtar efter ett äventyr. Du vill få en djupare förståelse för saker. Vad är meningen med livet?", det tyckte jag var ganska läskigt, eller liksom passande ändå, när det är det jag funderat på.
Också har jag suttit och tänkt tillbaka från när jag var liten, och en sak har jag kommit på som jag inte vet om jag ska tycka om eller inte, för liksom, jag har blivit precis den personen jag lovade mej själv att inte bli, och jag vet inte vad jag ska göra åt saken, för det känns som att jag tappade bort den gamla Linda för så länge sen, som om jag liksom tappat mej själv på vägen. Det är väl bara att gå tillbaka och plocka upp henne igen.
Men det är det att jag liksom, jag vet varför det blivit som det blivit, jag vet att när jag tappade en person så tappade jag hela mej. Jag vart likom rädd, kände mej inte stark längre, så det kändes lättare om jag typ.. ja jag vet inte, jag vet inte riktigt vad som hände då, vad det var för idé som ploppade upp i hjärnan. Det kanske ska vara såhär, det märker jag väl. Jag har ju en lång bit kvar här i livet. Jag ser liksom livet som en väg, det finns genvägar och omvägar och sånt, och det finns små grus och stora stenar på vägen. Fina blommor och sånt där också :) Dom fina blommorna ska man plocka, men bara om man tar väl hand om dom, om man inte kan ta väl hand om dom så ska man låta dom stå kvar, för det är ingen mening att ta dom om man inte kan ta hand om dom. Små grusen ska man låta ligga, det är inget att ha.
Dom där genvägarna och typ vägskelen, där får man priotera vad man tycker är viktigt. Vad skulle vara viktigast, typ.. hjälpa en vän på vägen eller gå på fest? Eller liksom vad som helst, man måste fundera. Fast.. det gör ju inte jag, det vet jag. Jag tänker inte så mycket, speciellt inte före. "Tänk efter, före" tror jag att jag måste skriva på min arm. Och på andra armen ska det stå "vad surar du för?", för Linn hade skrivit om det, att varför ska man gå runt och vara sur och tvär när det finns så mycket att vara glad för? Klart att det kan ha hänt saker som man absolut inte kan vara glad för, men allt ont har nåt gott med sej, tror jag iallafall. Och efter regn kommer solsken.

Nu måste jag gå ut med hunden.
Ha de bra :)

Kommentarer
Postat av: Anonym

några tårar rullar nerför min kind. Livet är som en väg. Du har alldeles rätt 'Dom fina blommorna ska man plocka, men bara om man tar väl hand om dom, om man inte kan ta väl hand om dom så ska man låta dom stå kvar, för det är ingen mening att ta dom om man inte kan ta hand om dom.'



vägen är lång. Du har tid att ta reda på vem du är - det är ingen fara. Men sluta aldrig drömma. Det är drömmarna som lever kvar när verkligheten tar slut.



tack.

2009-03-02 @ 21:11:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0