Jag har gått och tänkt hela dagen vad jag ska skriva. Och vad jag ska ha för rubrik.. men nu är allt borta. Jag vill inte bara skriva om vad jag har gjort, det är inte så speciellt intressant jämt. Men ibland, men jag känner ba inte för det. Jag kan väll börja med att säga.. lite kloka saker. Typ att inget är föralltid, som den där låten som karro fick damp på "why do all good things comes to an end", alltså det är ju sant! Men det måste vara så. Då får man leva med minnen, eller gå vidare. Jag skulle rekomendera att gå vidare. Se tillbaka ibland, och le. Men liksom stäng inte in dej i det träsket, utan gå vidare. All good things comes to an end, och alla dåliga också. Sånt är livet! Det är väll bra med motgångar, så att man liksom ska få pusta ut ibland, och liksom känna sej nöjd. Liksom "shit vad skönt". Som när man har gjort nåt som har tagit på krafterna, och liksom nu är det bara 10 minuter kvar på lektionen, och det känns som om den ALDRIG ska ta slut, men det gör den ju!
Jag känner till känslan Botten, när man är längst nere, och det ba inte går att komma upp. Vilket liv! Vilket liv ja, då önskar man nästan att man inte hade nåt liv. När allting liksom är skit, och det går ba inte att tänka "det kommer bli bättre, det kommer alltid bra dagar". Eller.. det går ju att tänka så, för det gör jag. Men det är liksom svårt! Var ba modig och tänkt så, för allt går. Liksom allt är möjligt!! Hur långt du hade tänkt att gå för att få det så, det är det som är frågan. Om du gör allt för att få en sak, så liksom.. då blir det oftast så! Men om man inte satsar och liksom ba står och trampar på samma ställe, då får man ju skylla sej själv. Va inte en sån människa som bara ser på när det händer, se till att nåt händer!
En annan klok sak, nästan det klokaste av allt det är väll ordspråket "ärlighet varar längst". Och jag svär på att jag verkligen har fått smakat på det! Jag brydde mej inte om det, men liksom om jag bara hade varit ärlig, och slutat småljuga, så hade inget hännt. Men det händer, och man förlorar kompisar, och man liksom kan förlora så mycket. Det är bra med fantasi, men använd inte fantasin till att komma på lögner. Det är såå onödigt! Till slut kommer du i bottenträsket igen, och allt är ihopskruvat. Då blir det liksom "eh.. ja, det gjorde jag igår. Eh, va?" och det går liksom inte att spela igenom livet. DET GÅR INTE! Sanningen kommer alltid fram på nåt vis, om en enda genomskådar en, så spricker allt. Lier! Håll dej till sanningen så att leendet är äkta.
Shit va lillgammal jag låter. Jag är ju värsta poeten, yeah!
Nu har ni nåt att suga på, för nu tycker jag att jag har skrivit lite smått & gott.

hejdå!